Kompositören
Vincenzo Bellini: från Catania till Paris
Bellinis korta liv i nio nedslag: en musikalisk familj i Catania, ett stipendium till Neapel, operorna i Milano, ett välkomnande hem och en tidig död nära Paris.
Reservera platser till konserten ↗En musikalisk familj i Catania
Vincenzo Bellini föddes i Catania i november 1801 som äldst av sju barn. Både hans farfar och hans far var organister och lärare, så musiken var familjens yrke: farfadern hade arbetat som organist och lärare i Catania sedan 1767. Efter 1816 bodde Bellini hos sin farfar, som gav honom hans första lektioner, och han började komponera tidigt. En del historier om hans barndomsgeni är förmodligen legender, men hushållet och lektionerna är väl dokumenterade.
Ett stipendium från hans hemstad
Familjen hade inte råd att skicka honom till Neapel, så staden trädde in. I maj 1819 enades Catanias stadsfäder enhälligt om en fyraårig pension för hans studier vid Real Collegio di Musica i Neapel, efter att den nye provinsguvernören och hans hustru uppmuntrat honom att söka. Han lämnade hemmet i juli samma år med introduktionsbrev till inflytelserika personer, och han skulle komma att leva i Neapel under de följande åtta åren.
Neapel och de första operorna
Vid konservatoriet studerade han de neapolitanska mästarna och orkesterverken av Haydn och Mozart, och han mötte Francesco Florimo, som blev en vän för livet och hans första biograf. Hans första opera, Adelson e Salvini, skrevs för konservatoriet och framfördes av en helt manlig elevensemble, och den blev så populär att den gavs varje söndag i ett år. Hans nästa, Bianca e Gernando, nådde Teatro di San Carlo den 30 maj 1826 och blev en framgång.
Milano och Il pirata
Bellini begav sig därefter till Milano för att skriva för La Scala. Il pirata, som först gavs där den 27 oktober 1827, blev hans genombrott: den fyllde huset femton gånger under Milanosäsongen, och efter uppsättningar i Wien och Neapel 1828 började hans namn spridas. Det var också det första av hans samarbeten med librettisten Felice Romani, som blev hans främsta kreativa partner.
1831: två mästerverk
La sonnambula hade premiär på Teatro Carcano i Milano den 6 mars 1831, med Giuditta Pasta som Amina och Giovanni Battista Rubini som Elvino. Norma följde på La Scala den 26 december 1831. Premiärkvällen var sval, och Bellini skrev om ett fiasko, men den andra kvällen gick bättre och operan blev snart en framgång. Båda operorna sätts fortfarande upp på stora scener, och båda bidrar med de mest kända ariorna till ett Bellini-program.
Ett välkomnande hem
I mars 1832 återvände Bellini till Catania, där myndigheterna och medborgarna gav honom ett medborgerligt välkomnande, och en konsert följande kväll innehöll utdrag ur La sonnambula och Il pirata. Teatro Comunale där den hölls har sedan ersatts av Teatro Massimo Bellini, som öppnade 1890 och bär hans namn. Han stannade omkring en månad innan han fortsatte till Palermo.
Paris och I puritani
Bellini reste senare utomlands och skrev I puritani efter ett besök i London. Den hade premiär på Théâtre-Italien i Paris 1835 och blev en stor framgång. Frankrikes kung utnämnde honom till riddare av Hederslegionen, och kungen i Neapel tilldelade honom ett ordens kors. Det krönte en internationell karriär som hade varat i mindre än tio år.
Puteaux, och vägen hem
Bellini dog i Puteaux, nära Paris, den 23 september 1835, vid 33 års ålder. Han begravdes på Père Lachaise, och försöken att föra honom hem tog decennier. 1876 flyttades hans kvarlevor till Catanias katedral och begravdes där på nytt, och Museo Belliniano i hans födelsestad hyser nu hans manuskript. Hans konstfärdiga grav i Paris, nu tom, står fortfarande kvar bredvid Rossinis.
Vad han lämnade efter sig
Verdi prisade Bellinis expansiva melodier som oöverträffade, Wagner beundrade hur han förenade musik och text, och Liszt och Chopin var också fans. Många av hans operor, däribland Il pirata, La sonnambula, Norma och I puritani, framförs fortfarande på stora operahus. Hans porträtt prydde en gång den italienska 5 000-liresedeln. Det är därför en konsert med hans musik här känns som en lokal tradition.
Källor